Positiv utveckling i Antropocen

3. Social-ekologiska innovationer för planetära möjligheter

Det finns gott om exempel som demonstrerar den enorma kapacitet vi människor har att hitta innovativa lösningar för att förbättra våra liv. Men innovation leder inte alltid till förbättring. En del aspekter av innovation kan i själva verket driva världen i fel riktning, direkt motsatt till en hållbar framtid. Den utmaning vi nu står inför är att använda vår innovativa förmåga till att återkoppla oss till biosfären (kapitel 1) och hålla oss inom planetens gränser (kapitel 2) för att skydda människors utveckling på lång sikt. Det är dags att introducera innovationer som tar hänsyn till de grundläggande kopplingarna mellan sociala och ekologiska system.

Huvudbudskap

  1. Ett enormt antal hållbarhetsinitiativ håller på att växa fram (Transition towns, agroekologiskt jordbruk, ekosystembaserad fiskeriförvaltning, förnyelsebar energi mm). Sådana initiativ behöver skalas upp genom t ex innovationsfonder, såddfinansiering, strukturfonder och andra incitament för att kunna få en global påverkan. Sociala medier och andra framsteg inom informations- och kommunikationsteknik kan spela en roll i denna process.
  2. Pågående storskaliga transformationer i t ex informationsteknik, bioteknik och energisystem har potential att markant förbättra våra liv på ett hållbart sätt, men bara om vi införlivar kunskap om social-ekologiska system och planetära gränser i riskbedömningar och utvecklingsstrategier.
  3. Många ekonomiska och tekniska lösningar lider av ”ekologisk analfabetism”, det vill säga de är alltför linjära och fokuserade på enskilda problem. Vad som behövs är ekonomiskt och politiskt stöd för kontrollerade experiment i samhällen runt omkring i världen, med hjälp av olika tekniker, organisationer och idéer, till exempel i så kallade innovationslab.
  4. Politiska beslutsfattare måste anta ett nytt systemtänkande som minimerar de negativa biverkningarna av ”quick-fixes” och istället ser de många möjligheterna i att investera i hållbar användning av ekosystem och deras tjänster.
  5. Vi behöver en ny typ av “social-ekologiska innovationer” och teknik som arbetar mer direkt för social rättvisa, fattigdomsbekämpning, miljömässig hållbarhet och demokrati, och samtidigt inkluderar all den kreativitet och innovationsförmåga som återfinns hos konsumenter, aktivister, jordbrukare, småföretag och andra aktörer.
S. Edman/Azote

S. Edman/Azote

Det är en fascinerande paradox att samma innovativa kapacitet som har försatt oss i vår nuvarande situation också kan användas för att ta oss ur den. Historien har visat att mänskligheten har lyckats att anpassa sig till en mängd olika komplexa utmaningar. Den situation vi nu står inför kan dock vara den svåraste någonsin. I årtionden har engagerade forskare och miljöorganisationer med flera efterlyst förändringar (eller omställningar), tillräckligt stora för att ändra vårt nuvarande sätt att leva. Politiken, näringslivet och det civila samhället förstår nu budskapet i allt högre grad, och det finns en oändlig mängd idéer om hur vi kan ställa om och hitta mer hållbara vägar framåt (grön urbanism, förnyelsebar energi, agroekologiskt jordbruk och ekosystem-baserat fiske, för att nämna några). Problemet är att vi kollektivt både måste påskynda våra ansträngningar och hitta nya sätt att lösa flera problem samtidigt. En ambitiös plan kan tyckas, men absolut nödvändig och på alla sätt möjlig.

Att vända en oljetanker

Trots årtionden av samtal för förändring, saknas fortfarande en tydlig förståelse av de mekanismer och mönster inom vilka globala förändringar faktiskt kan ske. Den växande oron för detta har lett till ett ökat fokus på den roll som innovation kan spela, men frågan kvarstår: kan vi innovera tillräckligt snabbt och smart för att lyckas vända vårt system från det rådande paradigmet till en utveckling som är mer hållbar?

Historiskt sett har mänskligheten haft stor tilltro till teknisk innovation för att ställa om samhällen och förbättra livskvaliteten. Det mest uppenbara exemplet är den industriella revolutionen, medan det senaste exemplet är det snabbt förändrade sättet vi kommunicerar över hela världen. Det finns goda skäl att tro på vår förmåga till innovation då den traditionellt har förknippats med förbättrad livskvalitet. Att ifrågasätta innovation strider därför mot kärnan i vår världssyn och de strukturer som styr våra liv. Det finns alltså goda skäl att inte ifrågasätta vår innovativa förmåga, men vi kan inte förneka att de senaste femtio åren eller så, av hög innovation också har orsakat en hel del allvarliga effekter på planeten. Dessutom verkar vi vara fast i en teknikutveckling som inte bara accelererar enormt snabbt, utan också bär med sig en rad oavsiktliga och oönskade konsekvenser. Med andra ord har vi länge sett en utveckling där vi får mindre kontroll över de negativa effekterna av våra innovationer, men en förändring är på gång.

Se upp för innovationsglappet

De problem vi står inför är så komplexa att en del hävdar att vi är fångade i ett “innovationsglapp”, där världens problem har blivit så komplexa att vi saknar den uppfinningsrikedom som krävs för att lösa dem. På samma sätt finns argumentet att ”teknosfären” (den innovativa motor som har drivit vår moderna ekonomi) är organiserad på ett sätt som gör den svår, för att inte säga omöjlig, att förena med välfungerande ekosystem. Ekosystem bygger på icke-linjära ömsesidiga beroenden och på att en del av systemet inte kan separeras från en annan, medan teknosfärens maskiner och strukturer är baserade på en linjär resultatinriktad logik. I krassa ordalag lider de flesta ekonomiska och tekniska lösningar av en form av ekologisk analfabetism; de är alltför linjära och fokuserade på enskilda isolerade problem. Det finns ett behov av ett förändrat tankesätt.

Den privata sektorn är i många avseenden en av de viktigaste källorna till nytänkande och är därmed central i att hitta nya tankesätt för mer hållbara innovationer. Men att förlita sig på att företagen på egen hand ska ta itu med saker som klimatförändringar och bevarande av biologisk mångfald är riskabelt, eftersom det är osannolikt att de inför en ny strategi om det inte samtidigt ökar deras konkurrenskraft. Företag kan göra en enorm skillnad, och det finns en växande global rörelse av lovande sociala entreprenörer med nya idéer som vill bidra till ett hållbart samhälle, och sätter andra värden än lönsamhet i främsta rummet. Kärnan i denna rörelse är tanken att entreprenörskap är ett sätt att uppnå social förändring. Intresset för social innovation och socialt entreprenörskap har formligen exploderat de senaste åren med utbildningsprogram, konferenser, tävlingar och priser, och särskilda medel för entreprenörer som tar socialt ansvar och sätter samhälleliga fördelar i centrum för sina företag.

Kärnan i den social-ekologiska innovationen

Framtiden behöver inte se så dyster ut. Pågående storskaliga förändringar inom till exempel informationsteknik, bioteknik och energisystem har stor potential att avsevärt förbättra våra liv på ett hållbart sätt. Men detta kan bara bli verklighet om vi börjar arbeta med, istället för mot, naturen. Det är tanken bakom det nya begreppet socialekologisk innovation, något som har definierats som ”social innovation, inklusive ny teknik, strategier, koncept, idéer, regelverk och organisationer som stärker ekosystemens förmåga att generera tjänster och hjälper oss att undvika att passera planetära gränser”.

Men för att öka vår innovationsförmåga till förmån för en mer hållbar livsstil måste det finnas stöd och stimulans för social-ekologisk innovation, särskilt inom den privata sektorn. Den nödvändiga omvandlingen måste inkludera kreativiteten och uppfinningsrikedomen hos användare, arbetare, konsumenter, medborgare, aktivister, jordbrukare och småföretag, på lika villkor.

X-Prize Foundation, en amerikansk ideell organisation som gjort sig känd för att dela ut pris till den första privatfinanserade bemannade rymdfärden, är ett exempel. De har nyligen vänt sin uppmärksamhet mot tillståndet i världshaven. År 2013 startade de en uppfinnartävling för att ta fram den bästa utrustningen som kan undersöka den förändrade kemin i haven till följd av klimatförändringarna – det är första gången som X-Prize har beslutat att helt koncentrera sig på ett visst forskningsområde.

Lagstiftning spelar också roll. Lagar kännetecknas traditionellt snarare av uppfordran, “du ska”, än att stimulera innovation och nya tillvägagångssätt. Som en reaktion på detta har begreppet ”reflexiv rätt” uppstått. Den bygger snarare på tanken att så länge vissa grundläggande förfaranden och organisatoriska normer respekteras kan positiva resultat uppnås enligt principen ”learning by doing”. Som svar på växande komplexitet ersätts alltså detaljerade regler med förfaranden som ska följas. Den reflexiva rätten är på så sätt en form av social innovation som syftar till att främja flernivåstyre, bevara mångfald och stimulera till experiment på lokal nivå.

”Bottom-up”-lösningar på kriser är en central del i allt detta. Det finns en enorm potential för lärande och innovation som ofta blir synlig i stunder av kriser. Faktum är att många av de bästa och mest konstruktiva innovationerna kommer från katastrofdrabbade samhällen (se t ex fallstudie 8). År 2007 bildades Coral Triangle Initiative (CTI ) för att ta itu  ed de många hoten mot ett triangelformat havsområde runt Indonesien, Filippinerna, Malaysia, Papua Nya Guinea, Salomonöarna och Timor-Leste. I tillkomsten av detta initiativ hade så kallade “institutionella entreprenörer” en unik roll. Sådana entreprenörer är individer och grupper av individer som lyckas skapa nya institutioner (de normer och regler som styr mänskliga interaktioner) eller omvandla befintliga.

Studier av CTI har visat att initativet kom till stånd på grund av ett litet nätverk av ett tiotal institutionella entreprenörer. De utvecklade först ett vetenskapligt ramverk som sedan operationaliserades i form av ett ett partnerskap mellan de sex ovan nämnda länderna för att långsiktigt bevara regionens marina resurser. Dessa tio entreprenörer kom både från regionen och utifrån, främst från frivilligorganisationer med en lång historia av att arbeta med bevarande av havsmiljön. Tillsammans med ett antal bakomliggande drivkrafter, inklusive krav på social och ekonomisk utveckling i regionen, såg de ett gyllene tillfälle att skapa ett nätverk för bättre regionalt samarbete.
Studier av innovationer som tillkommit som svar på samhälls- och naturkatastrofer understryker behovet av att regeringar och biståndsorganisationer tar ett steg tillbaka och “lyssnar och engagerar sig” i samhällen snarare än att försöka “styra och planera” för deras räkning. Detta innebär att vara lyhörd i kontakten med lokala samhällen för att hitta idéer och informera om lokalt tillgängliga resurser och möjligheter. Att lita på de lokala krafterna och låta en mångfald av innovativa lösningar växa fram är alltså ofta mer fruktsamt än att insistera på en toppstyrd planeringsprocess.

Ett exempel är Honey Bee Network i Indien, ett nätverk som fått mycket internationell uppmärksamhet för sitt sätt att ge stöd till gräsrotsinnovationer på landsbygden i Indien. Här är många fattiga bybor rika på kunskap och talang, men saknar resurser för att skala upp och omvandla sina idéer till livskraftiga produkter. Nätverkets grundare, Anil Gupta, beskriver Honey Bee Network som ett initiativ som hjälper de namnlösa, ansiktslösa innovatörerna att koppla upp sig i ett nätverk där de får en identitet.

Resiliensforskningen har också fokuserat på så kallade skuggnätverk – informella grupper av aktörer som kan få en nyckelroll när mer formella nätverk och strukturer misslyckas. Ett av de mest berömda exemplen kommer från Chile, där en kombination av kollapsade fiskbestånd och övergången till demokrati på 1980-talet öppnade för möjligheten att experimentera med nya åtgärder för att förvalta fisket. Experimenten var baserade på informella partnerskap och förtroende mellan fiskare, forskare och fiskeriförvaltningen. Det var allmänt erkänt att Chiles fiskbestånd låg illa till, situationen var stökig och människor leta efter svar. Detta gjorde dem öppna för nya infallsvinklar. Det fanns också en god vetenskaplig förståelse av de kustnära ekosystemen i regionen, som underlag för en ny förvaltningsplan.

Allt detta ledde så småningom till att man testade nya kooperativa modeller för fiskeriförvaltning, baserat på den senaste forskningen om fiskbestånden och de omgivande marina ekosystemen. Slutresultatet var ett revolutionerande nationellt system av marina besittningsrätter som fördelar fiskevatten exklusivt till det lokala och småskaliga fisket. Systemet stänger ute de stora industriella fiskeflottorna, som har sina egna exklusiva fiskezoner. Genom att på det här sättet minska antalet stora fartyg i specifika områden kunde fisketrycket minskas.

Planetära möjligheter

Att lyssna in skuggnätverk, såsom de i Chile, blir allt viktigare för att kunna hantera dagens komplexa miljö- och utvecklingsproblem. Traditionella, expertdrivna, toppstyrda metoder för problemlösning är oftast inte flexibla nog att effektivt ta itu med dessa sammanvävda, icke-linjära och snabbt föränderliga problem. Det finns också lärdomar att dra från studier av innovation i näringslivet och inom organisationsteori. Dessa har länge betonat vikten av att närma sig innovation från både ett top-down- och bottom-up-perspektiv, något som ibland kallas “Management up-down” (Mud). Det innebär i princip en förmåga att effektivt koppla ihop de som ansvarar för företagets strategi med källorna till innovation, som vanligtvis äger rum vid frontlinjen, på verkstadsgolvet eller i små utsedda team. Detta är en förutsättning för att mobilisera de resurser som krävs för att ta en innovation till marknaden och skala upp innovationen i sig. Nyckelpersoner i den här processen är ”ihopkopplarna” (connectors), som förstår företagets strategiska riktning och kan förmedla den till de som arbetar på ”golvet”, samt identifiera lovande innovationer och sälja in dessa till företagets ledning.

På det stora hela måste dagens ekonomiska och tekniska lösningar bli mer ekologiskt inriktade och se de många möjligheterna i att investera i hållbar användning av ekosystem och deras tjänster. Detta kräver att vi organiserar innovation och utveckling av teknik på nya sätt som bygger mer på nätverk, open-source-användning och deltagande, och samtidigt arbetar mer direkt för social rättvisa, fattigdomsbekämpning och miljömässig hållbarhet. De planetära risker vi står inför är så stora att business-as-usual inte längre är ett alternativ.

Sammantaget kan det konstateras att en rad framväxande sociala innovationer och tekniska transformationer har stor potential att förbättra våra liv på ett hållbart sätt. Men för att skapa en positiv utveckling i Antropocen behöver vi gå bortom lösningar som enbart minskar vår negativa miljöpåverkan och i stället utveckla ett tankesätt som bygger på att vi är en del av biosfären, inte erövrare av den. Det finns många exempel på stora tekniska framsteg som har förbättrat människors liv. Baksidan av myntet är att alltför många av dessa har försämrat tillståndet i de ekosystem som är själva grundförutsättningen för våra samhällen och ekonomier. Vad vi behöver är innovationer som kan öka människors välbefinnande och samtidigt stärka ekosystemens förmåga att producera tjänster.

Det är vad social-ekologisk innovation handlar om.