Återkoppla till biosfären

1. Att länka människor och ekosystem

I vårt globaliserade samhälle finns det nästan inga ekosystem som inte formats av människor och inga människor som inte är helt beroende av ekosystemen och de tjänster de tillhandahåller. Problemet är att alltför många av oss verkar ha frikopplat oss från naturen och glömt bort att våra ekonomier och samhällen i grunden är sammanvävda med planeten och de livsuppehållande ekosystem som ger oss ett stabilt klimat, rent vatten, mat, fibrer och många andra varor och tjänster. Det är hög tid att återkoppla till naturen och börja räkna med och förvalta naturkapitalet på ett hållbart sätt.

Huvudbudskap

  1. Trots en enorm teknisk utveckling och stora framsteg, är våra ekonomier och samhällen fortfarande helt beroende av att ekosystemen ger oss ett stabilt klimat, rent vatten, mat, fibrer och många andra varor och tjänster.
  2. Det är dags att fullt ut inse att våra samhällen och ekonomier är integrerade delar av biosfären, och börja räkna med och förvalta naturkapitalet. Fattigdomsbekämpning och framtida mänsklig utveckling kan inte ske utan ökad medvetenhet om naturens bidrag till människors försörjningsmöjligheter, hälsa, säkerhet och kultur.
  3. Det handlar inte bara om klimatförändringen utan ett helt spektrum av globala miljöförändringar som samspelar med mänskliga samhällen, vilka snabbt globaliseras och är beroende av klimatet och miljön. Forskningen har ett stort ansvar att tillhandahålla en bättre förståelse av de många utmaningar som mänskligheten står inför och att undersöka lösningar för hållbar utveckling i en allt mer oförutsägbar värld.
  4. Resilienstänkande är en viktig del av lösningen, eftersom det strävar efter att bygga flexibilitet och anpassningsförmåga istället för att försöka uppnå en stabil optimal produktion och kortsiktiga ekonomiska vinster.
  5. Det är dags för ett nytt socialt kontrakt för global hållbarhet grundat på en förändrad uppfattning – från att människor och natur betraktas som separata delar till att de ses som av varandra beroende social-ekologiska system. I detta finns spännande möjligheter till en samhällsutveckling som samarbetar med biosfären; en global hållbarhetsagenda för mänskligheten
T.H. Snickars/Azote

T.H. Snickars/Azote

Sedan början av 1800-talet har befolkningen på jorden ökat kraftigt, från en miljard till sju miljarder. Och ökningen fortsätter, om än i långsammare takt. Under de senaste 200 åren, och särskilt efter andra världskrigets slut, har faktorer som ekonomisk utveckling, uppfinningar, nya mediciner och internationellt samarbete bidragit till ökad levnadsstandard och förbättrad hälsa för allt fler människor. Trots det lever en miljard människor i absolut fattigdom och tre miljarder människor på mindre än 2,5 dollar om dagen.

Under samma period har jordens skogar, sjöar, hav och andra ekosystem börjat visa alltfler allvarliga sjukdomstecken. År 2005 publicerades FN-studien Millennium Ecosystem Assessment (MA), den första globala hälsokontrollen av världens ekosystem. Diagnosen var tydlig: mänsklighetens snabbt växande behov av mat, sötvatten, trä, fibrer och bränsle har ändrat jordens ekosystem snabbare och mer omfattande under de senaste 50 åren än någonsin tidigare. Studien fastställde att ungefär 60 procent av de ekosystemtjänster som stödjer människors välbefinnande håller på att försämras eller används på ett ohållbart sätt. Tillståndet i ekosystemen riskerar att bli än sämre under den första halvan av detta sekel och utgör ett allvarligt hinder för att minska den globala fattigdomen och uppnå millenniemålen.

Allt hänger ihop

Mitt bland dessa dystra prognoser förde MA-studien också med sig en rad goda nyheter. Den ledde till en bättre förståelse av sambanden mellan mänskliga framsteg, ekonomisk utveckling och förvaltning av världens ekosystem. Istället för att separera miljö- och utvecklingsfrågor har MA hjälpt till att klargöra att människor och våra samhällen verkligen är oskiljaktiga delar av det vi kallar biosfären: det globala ekologiska system som omfattar alla levande varelser på jorden och i atmosfären. MA-studien betonade även vikten av att tillskriva naturens varor och tjänster ett ekonomiskt värde. Slutsatsen var att fattigdomsbekämpning och framtida ekonomisk utveckling endast kan uppnås med en starkare betoning på god förvaltning av ekosystem och deras förmåga att generera livsviktiga tjänster.

Vines/Flickr

Vines/Flickr

Ett slående exempel är avrinningsområdet Goulburn Broken i flodsystemet Murray-Darling, som har blivit en av de huvudsakliga inkomstkällorna för delstaten Victoria i Australien. Tack vare ett omfattande och till synes välanpassat jordbruk med bete och fruktodlingar har regionen länge sett ut att blomstra. Men när analysen breddas till att omfatta resiliens, eller den kapacitet landskapet har att upprätthålla denna verksamhet, ser bilden annorlunda ut. De inhemska träden med djupa rötter har efter utbredd skövling ersatts av grödor och betesgynnade växter vilka suger upp mindre vatten. I kombination med konstbevattning har detta resulterat i stigande grundvattennivåer, som i sin tur transporterat salt från djupare marklager upp till ytan och lett till allvarliga försaltningsproblem i regionen.

Ett annat exempel på samspelet mellan sociala och ekologiska förändringar är den växande globala efterfrågan på palmolja och tropiskt timmer, något som har omvandlat stora delar av Borneo från tropiska regnskogar med rik biologisk mångfald till hela landskap täckta av monokulturer med oljepalmer. När väderfenomenet El Niños roll tas med i ekvationen framstår situationen som kritisk. Regionens regnskogar domineras av träd i dipterocarpfamiljen vars fortplantning är tätt kopplad till El Niño. Upp till 90 procent av de dipterocarpa trädarterna synkroniserar sin blomning med de torra väderförhållanden som traditionellt förekommer ungefär vart fjärde år under El Niño. Massblomningen och den efterföljande fruktbildningen innefattar tusentals arter över miljontals hektar och utgör en evolutionär strategi som säkerställer att åtminstone några frön överlever och kan gro.

Det dynamiska förhållandet mellan dipterocarpa träd och El Niño har funnits i årtusenden, men det växande globala behovet av palmolja bryter nu ner systemet. Intensiv avverkning av träden har minskat tätheten och mängden mogna träd till en nivå som ligger under en kritisk tröskelnivå och begränsar massbildningen av fröer. Dessutom har införandet av regelbundna bränder i regionen förvärrat torkan och orsakat en radikal förändring i skogens ekologi. Sammantaget har detta gjort El Niño till en destruktiv snarare än en regenerativ kraft. I den här processen har Borneo omvandlats från att vara en kolsänka till att bli en kolkälla, med bränder som släpper ut stora mängder koldioxid och gör Indonesien till ett av de länder som har högst utsläpp av växthusgaser i världen.

Resilienstänkande

Ett allt mer använt vetenskapligt förhållningssätt för att analysera sammanvävda sociala och ekologiska system är begreppet resiliens. Resiliens används inte bara som ett ramverk för forskning, utan tillämpas nu också allt mer i praktiken. Det finns exempel från allt ifrån stadsplanering i utvecklade regioner till småskaliga vatteninnovationer för fattigdomsbekämpning i torkdrabbade områden i utvecklingsländer.

Resiliens är den långsiktiga förmågan hos ett system att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas. För ett ekosystem, såsom en skog, kan detta innebära att klara av stormar, bränder och föroreningar, medan det för ett samhälle kan innebära en förmåga att hantera händelser som politisk oro och naturkatastrofer på ett sätt som är långsiktigt hållbart. Minskad resiliens kan däremot leda till oönskade förändringar i ett system. Exempel innefattar savanner som förvandlas till busköknar, korallrev som förvandlas till algtäckta grushögar och sjöar som blir övergödda och hamnar i ett tillstånd med blomningar av giftiga alger och fiskdöd. Resultatet tenderar att bli ekosystem med låg biologisk mångfald som är känsliga för förändringar och genererar färre av de ekosystemtjänster som mänskliga samhällen är beroende av.

Ökad kunskap om hur vi kan stärka resiliensen i sammankopplade social-ekologiska system blir allt viktigare i och med klimatförändringar och annan miljöpåverkan. Att investera i resiliens kan därför ses som en försäkring. Genom att skydda kritiska resurser ökar chanserna att klara av chocker – som t.ex. översvämningar och stormar. Detta är av stor betydelse med tanke på framtida osäkerhet och begränsad förståelse av den ökade sårbarhet som människans påverkan orsakat. I grund och botten säger resiliensteorin att kärnan i många av de allvarliga, återkommande problemen med naturresurshushållning är en bristande förståelse av att ekosystem och sociala system är föränderliga och helt sammanvävda.

Dags att räkna med naturkapitalet

En stor utmaning är att göra ekosystemtjänster mer synliga i ekonomin. Att sätta ett värde på ekosystemtjänster ökar medvetenheten hos forskare och politiska beslutsfattare. Även om den vetenskapliga grunden och de finansiella och politiska mekanismerna fortfarande är under utveckling, finns det flera lovande initiativ. Ett exempel är studien The Economics of Ecosystems and Biodiversity (TEEB ) som efterlyser ökad medvetenhet om naturens bidrag till människors försörjningsmöjligheter, hälsa, säkerhet och kultur hos beslutsfattare på alla nivåer (lokala, regionala och nationella beslutsfattare, företagsledare och privatpersoner). En slutsats från studien är att kostnaderna för skogsförluster år 2008 var långt större än den då pågående finansiella krisen (mellan 14 000 och 35 000 miljarder kronor). Med andra ord förlorade den globala ekonomin mer på grund av försvinnande skogar än genom den omtalade bankkrisen det året.

Genom att visa på det enorma värdet av till exempel skogar, färskvatten, jordar och korallrev har TEEB bidragit till att sätta förvaltning av biologisk mångfald högt på den politiska agendan.

Som ett erkännande av TEEB har bland annat Indien börjat förändra sina nationalräkenskaper så att de tar bättre hänsyn till naturkapitalet och integrerar värdet av naturens tjänster i beslutsfattande tillsammans med BNP. Kina är ett annat land där investeringar i naturkapital och betalning för ekosystemtjänster har börjat integreras i styrning på en anmärkningsvärt hög nivå (se fallstudiekartan, sidan 16). TEEB betonar också att näringslivets bristande förmåga att ta hänsyn till värdet av naturkapital, till exempel inom gruvsektorn, kan medföra betydande ekonomiska och sociala risker. Till exempel visar beräkningar att världens 3000 främsta börsnoterade bolag orsakar en negativ miljöpåverkan som uppgår till cirka 2200 miljarder dollar per år.

Bättre integrering av ekosystem och deras tjänster i företagens verksamhet kan åstadkommas genom så kallad ekosystemtjänstanalys (Corporate Ecosystem Services Review ESR), som utvecklats av bland andra World Resources Institute. ESR är en femstegsmetodik som hjälper företagsledare att aktivt utveckla strategier för att hantera de risker och möjligheter som kommer ur deras företags beroende av och påverkan på ekosystemtjänster. ESR har översatts till sex språk och använts av fler än 300 företag.

Ett exempel är det internationella pappers- och förpackningsföretaget Mondi som genomfört en ESR för tre av sina sydafrikanska trädplantager. Analysen resulterade i flera nya strategier: användning av invasiva växtarter till kraft- och värmeproduktion (tidigare rensades de bara bort från planteringarna och slängdes); beslut om att medfinansiera vattenbesparande åtgärder bland markägare uppströms i avrinningsområdet; och plantering av energiskog som gav ytterligare intäkter för byborna.

Programmet Reducing Emissions from Deforestation and forest Degradation (REDD+) är ett annat exempel. Rätt använt kan det utgöra ett kostnadseffektivt alternativ för att minska CO2-utsläpp och gynna produktionen av ekosystemtjänster. RE DD+ är en förlängning av tidigare RE DD-program och sträcker sig längre än att undvika avskogning och minimera verksamhet som förstör skog. REDD+ inkluderar även exempelvis rehabilitering, plantering av träd, hållbar förvaltning och har ett uttalat mål att säkerställa fullständig deltaktighet från ursprungsbefolkningar och lokala samhällen.

Även om det är långt ifrån en perfekt lösning, visar uppskattningar att finansiella flöden för minskade utsläpp av växthusgaser genom REDD+ kan uppgå till 30 miljarder dollar per år. Förutom att bromsa klimatförändringarna kan RE DD+ också generera ett antal andra nyttigheter, inklusive bevarande av biologisk mångfald och en mängd andra ekosystemtjänster. Dessa ekosystemtjänster är viktiga för försörjningsmöjligheter för många miljoner människor och inkluderar erosionsskydd, stabilisering av vattenflöden och många olika typer av skogsprodukter.

Att hantera global förändring

Att öka medvetenheten om det dynamiska samspelet mellan sociala och ekologiska system är en utmaning i sig, men att komma på nya sätt att styra dessa kopplade socialekologiska system är förstås ännu mer komplext. Det kräver en institutionell förmåga och vilja att hantera, anpassa sig till och forma plötsliga förändringar. En övergång från rigid sektorsbaserad resursförvaltning till en mer adaptiv ekosystembaserad förvaltning tar långsamt fart, till exempel genom “ekosystemansatsen”, som är det primära ramverket för åtgärder inom FN:s konvention om biologisk mångfald (CBD).

Ekosystembaserad förvaltning är ett adaptivt förvaltningssätt som inte bara syftar till att hantera människans påverkan på ekosystem. Det tar också hänsyn till att ekosystemens kapacitet att generera varor och tjänster formas av människor. Vikten av människans agerande betonas, liksom samarbeten mellan individer, nätverk, organisationer, myndigheter, forskare och lokala resursanvändare. Forskning tyder på att flexibla sociala nätverk och organisationer som bygger på gemensamt lärande har bättre förutsättningar att bevara och hållbart nyttja ekologiska system.

Sådana adaptiva sätt att förvalta och styra social-ekologiska system måste klara av att samordna aktörer på flera nivåer, samt komma fram till ett meningsfullt samarbete och kollektiva åtgärder innan grundläggande ekosystemtjänster är uttömda eller kritiska trösklar överskridits. Nyckelpersoner är viktiga för att skapa förtroende och visioner, samtidigt som brobyggande organisationer har visat sig kunna sänka kostnaderna för samarbete och konflikthantering. De kan sammanföra grupper som annars inte skulle ha mötts och öka lärandet och förtroendet mellan berörda parter.

J. Lokrantz/Azote

J. Lokrantz/Azote

Adaptiv styrning och förvaltning har uppstått lokalt runt om i världen, men är också allt vanligare förekommande på regional och global nivå. Våtmarksområdet Kristianstad i södra Sverige är ett fall där ekosystembaserad förvaltning har genomförts framgångsrikt. Våtmarkerna, som ger viktiga ekosystemtjänster såsom översvämningsskydd, kultur- och rekreationsvärden och strandängar för bete och slåtter, försämrades gradvis tills organisationen Ekomuseum Kristianstads Vattenrike (EKV) bildades 1989. Även om organisationen inte har någon befogenhet att skapa eller upprätthålla lagar, har EKV skapat förändringar och spelar en mycket aktiv, inflytelserik och brobyggande roll i förvaltningen av våtmarkerna. I juni 2005, utsågs våtmarkerna formellt till ett så kallat Biosfärsområde (Biosphere Reserve) av FN-organet UNESCO.

Exempel på adaptiv styrning finns också på internationell nivå, i exempelvis åtgärder som vidtagits för att stävja  lagligt och oreglerat fiske i vattnen kring Antarktis. Effektivt internationellt samarbete mellan stater hindrades i början på grund av politisk känslighet, men icke-statliga aktörer (frivilligorganisationer och fiskerinäringen själv) och deras engagemang i Commission for the Conservation of Antarctic Marine Living Resources gjorde det möjligt att lösa problemen på nya sätt. Ett litet antal nyckelpersoner i länder långt från Antarktis mobiliserade sig i personliga nätverk och producerade en rad rapporter. Detta ökade den politiska medvetenheten, skapade frivilliga övervakningsprogram och satte informell press på stater och industrier involverade i branschen.

Även om olagligt och oreglerat fiske inte försvann helt har det minskat betydligt tack vare de roller som fylldes av statliga och icke-statliga aktörer.