Den människodominerade planeten

2. Från jägare-samlare till förvaltare av hela planeten

Tro det eller ej, men under större delen av människans historia har vi levt som jägare-samlare. Nu, tack vare den dramatiska utveckling som drivits av fossila bränslen sedan 1800-talet, är vår påverkan på planeten så stor att vi riskerar att utlösa en rad abrupta eller till och med oåterkalleliga globala miljöförändringar. Den stora frågan är hur vi kan bli kloka förvaltare av planeten Jorden istället och hitta en långsiktig balans mellan människors välbefinnande och hållbar användning av jordens ekosystem.

Huvudbudskap

  1. Den mänskliga påverkan på planetens klimat och miljö är nu så stor att den nuvarande geologiska tidsperioden bör kallas “Antropocen” – människans tidsålder.
  2. Människans påverkan har nått en sådan omfattning att risken för plötsliga och irreversibla globala förändringar – som sätter vårt eget välbefinnande på spel – inte längre kan uteslutas.
  3. 2000-talets utmaningar – resursbegränsningar, ekonomisk instabilitet, ojämlikhet, miljöförstöring – är tydliga signaler på att “business-as-usual” inte kan fortsätta.
  4. Vi är den första generationen med kunskap om hur vår verksamhet påverkar hela planeten som ett system, och därmed den första generationen med makt och ansvar att förändra detta.
  5. De nya globala hållbarhetsmål (Sustainable Development Goals) kan vägledas av konceptet planetära gränsvärden, som syftar till att skapa ett vetenskapligt definierat ”säkert manöverutrymme” inom vilket mänskligheten kan fortsätta att utvecklas.
A. Maslennikov/Azote

A. Maslennikov/Azote

Det har gått bra ett tag nu, men business-as-usual kan inte fortsätta. Mänskligheten har börjat släppa ut mer än vad naturen kan ta hand om och använda mer resurser än planetens ekosystem hinner generera. Med andra ord har vi börjat tära på Jordens kapital, snarare än att leva på räntan.

Den goda nyheten i allt detta är att vi inte bara är den första generationen med kunskap om hur vi påverkar den globala miljön utan också den första generationen med makten och ansvaret att förändra detta.

2000-talets vägskäl

Bevisen för att jorden värms upp och att människans utsläpp av växthusgaser orsakat merparten av denna uppvärmning sedan mitten av 1900-talet är otvetydiga. Men lika oroande som klimatförändringarna, är den ökande erosionen av ekosystemens förmåga att producera varor och tjänster. Det finns nu en växande acceptans för att människan måste ses som en del av (och inte frikopplade från) naturen, och att den konstruerade avgränsningen mellan sociala och ekologiska system innebär ett riskabelt och godtyckligt förhållningssätt.

De allt starkare kopplingarna mellan mänsklig aktivitet och planetens livsuppehållande system återspeglas i uttrycket Antropocen. Det indikerar att människans avtryck på planeten nu är så stort att Jorden kan ha gått in i en ny geologisk epok. Vi verkar vara på väg att lämna Holocen, den anmärkningsvärt stabila period då våra civilisationer har utvecklats och blomstrat, och går in i en fas där mänskligheten själv har blivit en global geofysisk kraft. Med andra ord har vi gått från att vara primitiva jägare-samlare till att bli en kraft som riskerar att förändra hela Jorden i dess grundvalar. I det värsta scenariot är det nya tillståndet på Jorden mycket varmare, med mer hav och mindre land, utarmade ekosystem, massutdöende av arter och med ett antal allvarliga sociala och ekonomiska konsekvenser.

Den stora (fossildrivna) accelerationen

För ca 10 000 år sedan utvecklades jordbruket ungefär samtidigt i fyra olika delar av världen. Detta förde in mänskligheten på en bana som ledde till en livsstil där vi blev alltmer bofasta, med utveckling av byar och städer och komplexa civilisationer som bredde ut sig över stora regioner. Runt år 1800 hände något dramatiskt. Människorna lärde sig att komma åt och utnyttja fossila bränslen som en ny energikälla. Dramatiska förändringar skedde snabbare än någonsin förut: med hjälp av fossila energikällor kunde jordbruks- och tillverkningssystemen mångdubbla produktionen av livsmedel och andra varor och konsumtionen började växa i takt med en friskare och växande befolkning. Föga anade människorna att den allt snabbare användningen av fossila bränslen långsamt höjde CO2-koncentrationen i atmosfären över gränsen för det stabila klimat som utmärkt Holocen. Dörren ut från Holocen, in i nästa tidsålder, hade ställts på glänt.

F. Pharand/Globaia

F. Pharand/Globaia

Efter andra världskriget har i stort sett allt gått snabbare, och vi har passerat en ytterligare tröskel i mänsklighetens historia, kallad ”Den stora accelerationen”. Medan befolkningen tredubblades, ökade konsumtionen i den globala ekonomin många gånger snabbare. Med utländska direktinvesteringar, internationell turism, bilar, telefoner och framför allt internet har mänsklighetens konnektivitet ökat i en häpnadsväckande takt sedan 1950. Föga förvånande har utvinningen och användningen av naturresurser – samt trycket på klimatet och ekosystemen – också ökat kraftigt under denna period.

FN-rapporten Cities and Biodiversity Outlook (2013), som är världens första globala analys av hur städers expansion påverkar biologisk mångfald och viktiga ekosystem, visar att produktion och konsumtion i städer redan har bidragit med cirka 80 procent av alla utsläpp av växthusgaser. Över 60 procent av den yta som förväntas bli urban fram till år 2030 har ännu inte börjat byggas, konstaterar rapporten. Detta innebär stora utmaningar, men också stora möjligheter att göra städer mer hållbara i framtiden, genom att främja koldioxidsnål, resurseffektiv stadsutveckling som kan minska negativa effekter på den biologiska mångfalden och förbättra livskvaliteten.

Det är uppenbart att ”Den stora Accelerationen” har medfört en rad stora förändringar i planetens miljö och klimat. Det har nu gått så långt att mänskliga aktiviteter börjat underminera hela planetens resiliens på grund av överfiske, omfattande avskogning, jordbrukets utbredning, ökade kväveflöden och en omfattande förlust av biologisk mångfald – för att bara nämna några orsaker. Det finns dock en aspekt som förtjänar särskild uppmärksamhet.

Det bortglömda havet

Eftersom vi är landlevande varelser, fokuseras en stor del av människans oro över förändringar i världens miljö på just markanvändning och atmosfären. I verkligheten är havet förmodligen viktigare än både land och atmosfär för jordens funktion som helhet. Havet, i synnerhet kustnära hav, tillhandahåller en viktig stödjande tjänst för jordsystemet genom att absorbera och återvinna de avfallsprodukter människan producerar. Mycket av det kväve- och fosforavfall som produceras av mänskliga samhällen från t ex konstgödsel och djur- och människoexkrementer hamnar slutligen i kustnära hav, där det omvandlas på olika sätt. Problem uppstår när mängden avfallsprodukter överskrider naturens förmåga att absorbera och omvandla dem.

Överskott av näringsämnen kan på så sätt orsaka ett antal negativa effekter i miljön. Dessutom hamnar många kemikalier från bland annat läkemedel och plastprodukter i havet där de riskerar att ackumuleras till mycket höga koncentrationer.

Vi vet att planetens resiliens och resursbas inte kan tänjas oändligt och vi är obehagligt medvetna om att vi är på väg i fel riktning. Frågan som återstår är – hur kan vi hantera vårt förhållande till naturen på ett bättre sätt?
Havets förmåga att absorbera koldioxid bromsar klimatförändringarnas hastighet och fungerar alltså som en klimatregulator. Men den viktigaste reglerande tjänst som havet ger mänskligheten är förmodligen spridningen av värme och fukt över jordklotet via havs-strömmarna. Det mesta av den nederbörd som faller över land har sitt ursprung i avdunstning från havet. Vi människor är helt beroende av tillgång till färskvatten, och eventuella förändringar av dessa klimatförhållanden riskerar därför att orsaka dominoeffekter för mänskliga samhällen.

Ett annat exempel är den försurning av haven som sker då ökande mängder koldioxid i atmosfären reagerar med havsvatten och bildar kolsyra. Den resulterande förhöjda surhetsgraden, huvudsakligen nära ytan, har visat sig hämma skal- och skelettillväxt hos många marina djur, och misstänks orsaka reproduktionsstörningar hos vissa fiskar. I slutändan leder denna försurning av havens ekosystem till att de blir mindre resilienta inför extrema händelser och mänskliga påfrestningar. Detta kan få drastiska konsekvenser för korallrev och annat marint liv, med följdeffekter för bland annat fiske- och turistindustrin.

Att förstå mänsklighetens resa, från att leva som jägare-samlare till att vara drivkraften bakom ”Den stora Accelerationen” och vidare, är en viktig del i processen att ändra vår roll från lokala resursutnyttjare till förvaltare av hela planeten.

Att verka inom planetens gränser

Ja, här är vi. Vi känner till problemet, vi vet att Jordens resiliens och resurser inte kan tänjas i oändlighet, och vi är obehagligt medvetna om att vi är på väg i fel riktning. Den fråga som kvarstår är hur vi bättre kan hantera vårt förhållande till naturen. Vi är inte bara den första generationen med kunskap om hur vi påverkar planeten, vi är också den första generationen med verklig makt och ansvar att förändra vår relation till planeten på en global skala.
Det är tydligt att vi har en ojämn fördelning av makt och ansvar, vilket innebär att utvecklade länder som varit drivande under Den stora Accelerationen måste visa ledarskap i att bära kostnaderna för den nödvändiga omställningen.

Ett av de senaste och viktigaste försöken att tillhandahålla vetenskapliga riktlinjer för en förbättrad förvaltning kom 2009 med de så kallade planetära gränsvärdena. Det var ett försök att definiera ett ”säkert manöverutrymme” för mänskligheten och föreslå gränser inom vilka vi skulle kunna fortsätta att utvecklas, och vilka vi inte bör passera. Nio planetära processer undersöktes och för sju av dessa föreslogs gränser: klimatförändring, påverkan på ozonskiktet i stratosfären, havsförsurning, påverkan på kväve- och fosforcykler, förlust av biologisk mångfald, förändrad markanvändning och sötvattenanvändning. Det saknades kunskap för att kunna föreslå kvantitativa gränser för två av processerna – aerosoler i atmosfären (luftburna partiklar, såsom svavel och sot) och kemiska föroreningar (t ex kvicksilver, flamskyddsmedel och dioxiner).

planetary boundariesPlanetens hållbara gränser: de nio röda kilarna visar en uppskattning av det aktuella läget för varje process. Den inre gröna skuggningen representerar det föreslagna säkra manöverutrymmet. Steffen et al. 2015 visar att fyra gränser redan överträtts.

År 2015 publicerades en uppdaterad version av artikeln från 2009. I den uppdaterade versionen har fyra av nio planetära gränser passerats som ett resultat av mänsklig aktivitet. Dessa fyra är: klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald, förändrad markanvändning och kväve- och fosforflödena. Två av dessa, klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald, är vad forskarna kallar ”core boundaries”. Om dessa i väsentlig grad förändras skulle jordsystemet drivas in i ett nytt tillstånd. Konceptet utvecklades i första hand för att utveckla forskningen om jordsystemet (Earth System Science), inte med avsikten att erbjuda en komplett färdplan för hållbar utveckling. Användningen av de planetära gränserna för att utforma politiska lösningar har stött på kritik och många har med rätta påpekat att konsekvenserna för beslutsfattande är en forskningsutmaning i sig. Detta är anledningen till att det ursprungliga ramverket inte bara kan tas ned från hyllan och översättas till politiska åtgärder.

UN Sustainable Development Goals

UN Sustainable Development Goals

Det kan dock i detta skede användas som ett ramverk för att vägleda utformningen av de nya målen för hållbar utveckling (Sustainable Development Goals).

Ett intressant perspektiv som tillkommit senare är de sociala gränser som föreslagits av brittiska Oxfam i sin “doughnut-modell”. Denna modell visar på vikten av att se till att alla individer har de resurser de behöver för att uppfylla sina mänskliga rättigheter, medan vi lever kollektivt inom planetens ekologiska tillgångar. De planetära gränsvärdena bidrar också till att flytta fokus från den något ensidiga betoningen på klimatförändringar till ett komplext systemperspektiv som betonar att den önskade stabiliteten i jordsystemet är beroende av många olika faktorer som alla måste hanteras, inklusive överfiske, avskogning, förlust av biologisk mångfald, etc. Ett mer holistiskt sätt att hantera klimatförändringarna kan också innebära synergieffekter. Till exempel kan åtgärder som minskar utsläppen av växthusgaser globalt också förbättra luftkvaliteten i storstäderna.